Socioekonoimiska utmaningar och satsningar

Inom det sociala arbetets område tar man ofta saker och ting för givet. Oavsett om man har sin profession där, eller är förtroendevald, upplever man alltför ofta att man inte behärskar situationen eller utvecklingen. Det råder ofta en mentalitet, där man just är offer för diverse olyckliga omständigheter. Utanförskapet står för ett enormt resursslöseri genom att vi som kollektiv har accepterat ett synsätt där vi springer efter utvecklingen och tar den kostnad som blir. Oavsett vad den blir.

Av denna anledning var det extra roligt att inom ramen för SOLTAK-samrbetet (Stenungsund, Orust, Lilla Edet, Tjörn, Ale, Kungälv) få ägna en heldag tillsammans med experter för att undersöka hur ett bättre strukturerat förebyggande arbete kan åstadkomma mycket mer. Slutsatsen för min del är att våra allt för höga kostnader är självvalda och vår påverkansbarhet är mycket större än vad vi tror.

Vi fick se en lång rad exempel från de deltagande 6 kommunerna med beskrivningar på olika satsningar i ett förebyggande arbete som leder till lägre kostnader och bättre måluppfyllelse inom 2,5 år. Utvecklingspotentialen inom området är oerhört stor om vi klarar av att lösa en del smärre problem med den kommunala styrningen.

Vi kommunala företrädare talar gärna om problemet med kommunernas pensionsskuld men aldrig om en ackumulerande hälso- och socialskuld som verkligen sätter en prislapp på det sociala utanförskapet. I en jämförelse får kostnaden för utanförskapet pensionsskulden att framstå som ett ganska litet bekymmer.

Utanförskapet är vår största sociala utmaning bland våra unga. Vi talar om en vi-lämnar-ingen-i-sticket-garanti som också är ett av våra vallöften. Det står för mycket av den utveckling som vi inom Alliansen efterfrågar. Egentligen handlar mycket om att arbeta med rätt personer som arbetar med rätt åtgärder och åstadkomma ett bättre resultat till en väsentligt lägre kostnad. Det är alltid effekten av att arbeta rätt.

Vi inom Alliansen kommer att ge förvaltningen ett mycket tydligt uppdrag i det budgetdirektiv som vi ska presentera i juni, att omgående sjösätta ett arbetssätt som bygger på en total enighet om den gemensamma arbetsuppgiften för den uppväxande generationen.
Det räcker inte med att kommunen är EN förvaltning. Det finns tyvärr alldeles för mycket sektoriellt tänkande kvar, som leder till onödigt tjafs och som inte gagnar helheten och särskilt inte ungdomarna och barnen.

Inför 2012 måste vi ta ett steg ytterligare i den gemensamma förvaltningen och minska delaktigheten för att istället få till en helaktighet i kommunens tjänsteprocesser.